~~Välkommen till Annas blogg~~

Har tänkt i flera veckor på att min bil verkligen är skitig så idag var det dags. Jag har dammsugit den invändigt, torkat av instrumentpanel, for till en mack och tvättade den utvändigt (blev inte nöjd efter första gången så det krävdes två tvättar), kom hem och insåg att det var visst asfalt som var fasttorkad på skärmkanterna och inte smuts så det blev till att sätta Martin i arbete med att få bort asfalten medans jag torkade lister och smorde in dom så att inte dörrarna skulle frysa ihop och sen var det dags för vaxning. La på ett fint lager vax och sen frågade Martin om jag var klar. Jo, sa jag, nu har jag vaxat den. Vi gick in och jag bytte om till mysbrallor och satte mig till rätta i soffan då det kom lite försiktigt från Martin: Torkade du av vaxet? Va, ska man torka av det oxå? Jo, mycket riktigt. När jag kom ut i garaget igen så var det ett tunt vitt lager på bilen som visst skulle torkas av eller torkas in eller vad det nu var. Det var väl därför som Mr Miyagi sa: Wax on, wax off....
Men fint blev det:

Se vilken fin pärla jag har! Inte en rostprick så långt ögat når! *stolt*

I don't know what to say really.
Three minutes
to the biggest battle of our professional lives
all comes down to today.
Either
we heal
as a team
or we are going to crumble.
Inch by inch
play by play
till we're finished.
We are in hell right now, gentlemen
believe me
and
we can stay here
and get the shit kicked out of us
or
we can fight our way
back into the light.
We can climb out of hell.
One inch, at a time.

Now I can't do it for you.
I'm too old.
I look around and I see these young faces
and I think
I mean
I made every wrong choice a middle age man could make.
I uh....
I pissed away all my money
believe it or not.
I chased off
anyone who has ever loved me.
And lately,
I can't even stand the face I see in the mirror.

You know when you get old in life
things get taken from you.
That's, that's part of life.
But,
you only learn that when you start losing stuff.
You find out that life is just a game of inches.
So is football.
Because in either game
life or football
the margin for error is so small.
I mean
one half step too late or to early
you don't quite make it.
One half second too slow or too fast
and you don't quite catch it.
The inches we need are everywhere around us.
They are in ever break of the game
every minute, every second.

On this team, we fight for that inch
On this team, we tear ourselves, and everyone around us
to pieces for that inch.
We CLAW with our finger nails for that inch.
Cause we know
when we add up all those inches
that's going to make the fucking difference
between WINNING and LOSING
between LIVING and DYING.

I'll tell you this
in any fight
it is the guy who is willing to die
who is going to win that inch.
And I know
if I am going to have any life anymore
it is because, I am still willing to fight, and die for that inch
because that is what LIVING is.
The six inches in front of your face.

Now I can't make you do it.
You gotta look at the guy next to you.
Look into his eyes.
Now I think you are going to see a guy who will go that inch with you.
You are going to see a guy
who will sacrifice himself for this team
because he knows when it comes down to it,
you are gonna do the same thing for him.

That's a team, gentlemen
and either we heal now, as a team,
or we will die as individuals.
That's football guys.
That's all it is.
Now, whattaya gonna do?

Jag har kommit till en skrämmande insikt på sistone. Man blir bara äldre och äldre och det går obönhörligen åt ett håll och det gör mig rädd och jag känner mig maktlös. Det känns som att ju äldre man blir desto snabbare går tiden. Min älskade dotter fyller 5 år inom kort och var har tiden tagit vägen? 5 år sen hon låg i min mage. 4 år sen hon började gå. 3 år sen vi flyttade till Sverige osv osv. Vad gör vi med tiden? Varför tar vi inte vara på den tid vi har på ett bättre sätt? Varför envisas jag med att tjata och gnälla och för att inte tala om alla dessa "jag ska bara" hela tiden. Varför sköter jag inte om mig själv bättre så att jag kanske stannar i jordelivet längre? Varför stoppar man alltid huvet i sanden?

Vår familj har varit ganska förskonade från svåra sjukdommar och andra hemskheter, tack och lov. Men, ju äldre vi blir desto större är risken att just nåt sånt händer. Och nu har det hänt. En mkt god vän och familjemedlem ligger just nu och kämpar för sitt liv. Ett ingrepp som från början såg enkelt ut men som sen visade sig inte bli så enkelt.

När sånt här händer så blir man plötsligt så medveten om sin sårbarhet och det är inte så kul att bo så långt ifrån. Jag skulle så gärna vilja vara hos hans barn nu och krama om dom länge och väl. Hans barn som idag är vuxna men som jag bytt åtskilliga blöjor på och varit barnvakt till så många gånger. Det svåraste med att flytta från min hemby var just att mista den nästan dagliga kontakten med just dessa barn eftersom jag stod dom så nära. Jag står dom fortfarande nära, jag älskar dom förstås, men det blir inte det samma som om jag hade bott där. Tänk att kunna hjälpa dom med läxläsning, övningskörning, flytthjälp och framtida barnpassning etc etc.

Jag har känt deras pappa F sen jag var liten. Jag var väl en 7-8 år när han kom in i vårt liv och jag minns att han var den som lärde mig koka kaffe. Jag var lite blyg för han till en början men efter några månader så släppte det. En gång när vi var dit och hälsade på så stod han i köket tillsammans med mig och förklarade hur man skulle göra när man kokade kaffe för att smaken skulle bli helt rätt. Det var som att han tog sig tid för bara mig, för att lära känna mig bättre och just då, där i köket, så kände jag att den här mannen var en trevlig prick och att han var min vän. Sen dess har han varit en självklar del i mitt liv. Trots ändrade familjeförhållanden för hans del så har han ändå varit en viktig person för mig. Han är den som kommer ihåg min födelsedag när flera av mina bröder glömmer det. Han är den som bara ringer för att säga hej ibland. Han är den som satte sig i bilen och for hit och hälsade på första sommaren som vi bodde här. Iofs var han på bilsemester till andra ställen oxå men han tog sig tiden att hälsa på mig och min familj och det betydde så mkt för mig. Han är en otroligt snäll och omtänksam människa och en underbar pappa.

Det är när sånt här händer som man får sig en rejäl tankeställare. Min älskade mor fyller 69 år idag. Fortfarande pigg och alert men med lite krämpor men ändå. Man märker att hon har blivit gammal. Min kära far likaså. Vem vet hur länge man får ha dom kvar? Tänk när man själv är mormor? Hur länge får jag finnas där för Nova? Borde vi ge henne ett syskon så hon har en bror eller syster den dagen jag och M är borta? Men blod är inte alltid tjockare än vatten. Det vet jag med syskon man knappt ser röken av och som aldrig hör av sig och som inte känner igen rösten på en när man själv ringer. Vem säger att man står varandra nära bara för att man är syskon? Jag och F är inte syskon men jag står ändå närmare honom än vissa av dom.

Livet är outgrundligt och jag vill inte veta vad som väntar i framtiden. Den kommer väl tids nog ändå. Men snälla ni, håll tummarna för min vän så att allt går bra. Tack för att du orkade läsa ända hit.