~~Välkommen till Annas blogg~~

Jag har kommit till en skrämmande insikt på sistone. Man blir bara äldre och äldre och det går obönhörligen åt ett håll och det gör mig rädd och jag känner mig maktlös. Det känns som att ju äldre man blir desto snabbare går tiden. Min älskade dotter fyller 5 år inom kort och var har tiden tagit vägen? 5 år sen hon låg i min mage. 4 år sen hon började gå. 3 år sen vi flyttade till Sverige osv osv. Vad gör vi med tiden? Varför tar vi inte vara på den tid vi har på ett bättre sätt? Varför envisas jag med att tjata och gnälla och för att inte tala om alla dessa "jag ska bara" hela tiden. Varför sköter jag inte om mig själv bättre så att jag kanske stannar i jordelivet längre? Varför stoppar man alltid huvet i sanden?

Vår familj har varit ganska förskonade från svåra sjukdommar och andra hemskheter, tack och lov. Men, ju äldre vi blir desto större är risken att just nåt sånt händer. Och nu har det hänt. En mkt god vän och familjemedlem ligger just nu och kämpar för sitt liv. Ett ingrepp som från början såg enkelt ut men som sen visade sig inte bli så enkelt.

När sånt här händer så blir man plötsligt så medveten om sin sårbarhet och det är inte så kul att bo så långt ifrån. Jag skulle så gärna vilja vara hos hans barn nu och krama om dom länge och väl. Hans barn som idag är vuxna men som jag bytt åtskilliga blöjor på och varit barnvakt till så många gånger. Det svåraste med att flytta från min hemby var just att mista den nästan dagliga kontakten med just dessa barn eftersom jag stod dom så nära. Jag står dom fortfarande nära, jag älskar dom förstås, men det blir inte det samma som om jag hade bott där. Tänk att kunna hjälpa dom med läxläsning, övningskörning, flytthjälp och framtida barnpassning etc etc.

Jag har känt deras pappa F sen jag var liten. Jag var väl en 7-8 år när han kom in i vårt liv och jag minns att han var den som lärde mig koka kaffe. Jag var lite blyg för han till en början men efter några månader så släppte det. En gång när vi var dit och hälsade på så stod han i köket tillsammans med mig och förklarade hur man skulle göra när man kokade kaffe för att smaken skulle bli helt rätt. Det var som att han tog sig tid för bara mig, för att lära känna mig bättre och just då, där i köket, så kände jag att den här mannen var en trevlig prick och att han var min vän. Sen dess har han varit en självklar del i mitt liv. Trots ändrade familjeförhållanden för hans del så har han ändå varit en viktig person för mig. Han är den som kommer ihåg min födelsedag när flera av mina bröder glömmer det. Han är den som bara ringer för att säga hej ibland. Han är den som satte sig i bilen och for hit och hälsade på första sommaren som vi bodde här. Iofs var han på bilsemester till andra ställen oxå men han tog sig tiden att hälsa på mig och min familj och det betydde så mkt för mig. Han är en otroligt snäll och omtänksam människa och en underbar pappa.

Det är när sånt här händer som man får sig en rejäl tankeställare. Min älskade mor fyller 69 år idag. Fortfarande pigg och alert men med lite krämpor men ändå. Man märker att hon har blivit gammal. Min kära far likaså. Vem vet hur länge man får ha dom kvar? Tänk när man själv är mormor? Hur länge får jag finnas där för Nova? Borde vi ge henne ett syskon så hon har en bror eller syster den dagen jag och M är borta? Men blod är inte alltid tjockare än vatten. Det vet jag med syskon man knappt ser röken av och som aldrig hör av sig och som inte känner igen rösten på en när man själv ringer. Vem säger att man står varandra nära bara för att man är syskon? Jag och F är inte syskon men jag står ändå närmare honom än vissa av dom.

Livet är outgrundligt och jag vill inte veta vad som väntar i framtiden. Den kommer väl tids nog ändå. Men snälla ni, håll tummarna för min vän så att allt går bra. Tack för att du orkade läsa ända hit.