~~Välkommen till Annas blogg~~

Jag anser mig vara en ganska lugn människa och klarar av mkt saker men att åka båt är tydligen inte för mig. Nu menar jag inte våran lilla båt utan en större som Laponia som man själv inte får styra över. Första gången jag åkte en större båt så var det på en klassresa till Helsingfors. Knallblå himmel och jättevarmt och jag tyckte det var jättekul. Blev inte det minsta sjösjuk. 2 år senare så skulle klassen till Kiel och jag trodde att det skulle bli lika skoj. Det blev inte. Fy så sjösjuk jag var och inte kunde jag kliva av heller! Låg instängd i vår lilla hytt och mådde pyton. Ingen av dom andra blev sjuk, inte ens fyllsjuk! Då tänkte jag att jag ska aldrig åka en sån båt igen. I dag fyller min svärmor 60 år och dom hade bokat bord på Laponia med lunchbuffé. Tänkte först att nej, jag kommer bli sjösjuk men så tänkte jag att det går ju bra att åka i våran båt så min sjösjuka kanske har gått över. Men idag när skulle i väg så brast allt rejält. Vaknade i morse och tittade ut och såg att det var mulet och blåsigt och då började magen att göra uppror. Vi gjorde oss i ordning och for iväg mot stan och ju närmare vi kom båten desto mer vände det sig i magen och jag fick hjärtklappning. Jag och Nova gick före Martin till båten för han skulle parkera och när vi kom fram så sa svärmor till mig:
Men Anna, du ser ju skräckslagen ut!
Jag gick ombord och kände hur det gungade lätt så jag frågade damen som stod och tog emot oss om det fanns toaletter ombord och nånstans man kan lägga sig om man blir sjösjuk. Toaletter fanns det men ingenstans man kunde lägga sig. Frågade om det brukar gunga mkt och hon sa att idag kommer det nog gunga en del. DÅ vände jag på klacken och gick av båten. Blev totalt skräckslagen och började skaka och gråta. Sa att jag klarar inte av det här. Fick bilnyckeln av Martin och for hem. Jag glömde t o m att säga grattis till svärmor. Nu sitter jag här och har dåligt samvete. Nova gick ombord med sin farbror före mig och hon var långt inne i båten när jag klev av så jag kunde inte ens säga hejdå till henne. :( Nu vet jag hur Martin känner det på flygplan och jag ska aldrig mer reta honom för att han inte vill flyga.